Att bli kär, tappa känslan och sedan falla tillbaka

Kommer ni ihåg känslan när ni öppnade Harry Potter och de vises sten första gången? Jag var nio år gammal och efter det där första kapitlet var ingenting sig likt. En ny värld hade öppnats. En värld med gamla män i glasögon formade som halvmånar som fångade ljus i en cigarettändare, flygande motorcyklar och damer som blev katter. Efter den kvällen var allt möjligt.
Jag minns också när jag satt i biosalongen något år senare och det där ljudet för första gången nådde mina öron, ni kan melodin. Äventyret hade börjat. Mina ögon fastnade i tefats-mode och det tog inte lång tid efter det förrän Halloween-dräkternas kungar ’’Häxor’’, ’’Scream-masker’’ etc byttes ut mot cape, runda glasögon och trollstavar.
Men aldrig, hur mycket de än försöker kommer aldrig filmen mäta sig med boken, tänk bara på alla de detaljer man missar. För ingenting gjorde mig mer besviken än när man tagit bort en del av de hinder som Harry Potter och hans vänner behövde ta sig förbi för att komma åt de vises sten.
Efter det följde många år Harry Potter-dyrkan, jag minns att teateruppsättningar skrevs, klubbar bildades och en dag skulle jag faktiskt gifta mig med Ron Weasley. Ja jag väntade även febrilt efter ugglan som skulle komma och leverera mitt brev när jag blev 11. För man visste ju aldrig.
Jag var ett stort fan.
Tills en dag då jag fyllde tonåring och beslutade mig för att; ’’Nej! Harry Potter är för nördar och småbarn.’’ Jag fnös i hallen när pappa eller lillebror satte igång filmerna, vägrade se Fenixordern på bio och sade till de av mina vänner som fortfarande var trogna att Harry Potter faktiskt ”var ute”. Böckerna jag en gång tjatat mig till, fått min bror att läsa, ja även min pappa, de böckerna lades undan. Långt där ingen kunde se dem.
Men så en dag, för inte så längesedan i ett skrymsle (ironiskt nog) fann jag dem igen och omslaget var lika fängslande som första gången då jag höll i denne magiske bok. Trots att Daniel Radcliffe nu satt ett ansikte på Harry Potter skulle han förevigt i min fantasi se ut som pojken på omslaget. Jag beslutade mig för att för första gången på flera år dyka ner i hans värld igen.
Kanske var boken en aning mer lättläst den här gången och det var väl därför det tog mig endast två dagar att läsa klart men efter det var jag fast igen.
Under en visit på Sci-Fi bokhandeln i Göteborg endast någon vecka tillbaka fann jag trollstavar, prydda med en medaljong med namnet på den trollkarl som trollstaven tillhörde. Hade ekonomin var bättre hade jag gått hem med tre, vågar ni gissa? Men besviken och trollstavslös gick jag därifrån. Men samtidigt, det är inte du som väljer trollstaven. Det är trollstaven som väljer dig. Eller hur? Men jag var helt klart tillbaka på riktigt nu, jag var hemma.
Aldrig mer skulle jag svika min glasögonprydde vän! Den här gången skulle jag vara med honom ända in i slutet och även efter det ska jag minns honom som den fantastiske pojke han är, den fantastiska värld han lever i och allt det jag, vi, har gått igenom med honom.
Dagarna till ära låter min iPhone nu som en liten trollkarl var gång den ringer och om ni nu ser någon springa runt i stan imorgon med cape, runda glasögon och ett ärr i pannan i form av en blixt tveka då inte att gå fram för att säga ’’Hej!’’. Det finns en stor sannolikhet att det är jag, eller Harry Potter själv och det hade väl ingen velat missa?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s