Sputnikälskling

Åh så mycket gott jag hade hört om Haruki Murakami. Hans böcker skulle vara fantastiska, språket underbart och fantasin oändlig.
Därför tvekade jag inte heller med att en dag ladda upp med en stor del av hans böcker. Den första jag öppnade var Norwegian Wood, men den ska vi inte prata om därför den är inte färdigläst. Efter tre kapitel lade jag ner den. Jag gav mig istället på Sputnikälskling, en aningen tunnare bok men storyn kändes mer spännande.
Kanske var det för att folk hade gett mig för höga förväntningar om böckerna, ”de är i en klass för sig själv” ”ditt liv kommer förändras efter dem.”
Det sistnämnda skulle de på sätt och vis ha rätt om.
Jag tyckte inte om Sputnikälskling heller, jag undvek den, ville inte läsa. Men det blev som ett tvång, som när man gick i skolan och tvingades göra matte fast man inte tyckte om det eller vad det än nu var man tyckte var tråkigt när man gick i skolan.
Språket är fint och Murakami kan säkert skriva böcker men någonstans tappade jag bort mig och inte på ett bra vis. Murakamis beskrivningar är sidor långa och när han beskrivit färdigt har man inte en aning om vart i historien man är. Visst karaktärerna är välgjorda och trovärdiga men fantasin blir en enformighet. Jag är rädd för att känslan med hans böcker ska bli att har men läst en har man läst flera. Det var så jag kände trots att jag bara läst tre kapitel av Norwegian Wood. Det surrealistiska är bara för mycket, jag vill förstå boken. Förstå dess innebörd eller i alla fall få vara fri att tolka men det går inte. Det går inte att göra därför att Murakami tar allt jag trodde var sant och bryter ner det, bit för bit. Mitt framför ögonen på mig. Jag vill inte ha det så, jag vill ha ordning i kaoset, ett syfte med boken och en förklarad fantasi.
Boken känns schizofren, precis som om han inte vet om han ska skapa sin egen värld eller om hans ska stanna med fötterna på jorden, ibland har han inte ens vänsterfoten på jorden och då får inte berättelsen någon kraft, onödiga relation kommer in och nödvändiga försvinner. Det enda som skapade intresse i boken var Sumires försvinnande och inte ens då var jag särskilt intresserad av att de skulle finna henne. Eller så var det kanske precis vad jag störde mig på att jag inte fick någon förklaring som helst.
Jag kan precis som nästa person älska surrealism, fantasivärldar och helt otroliga berättelser men här finns det ingen början och inget slut, det finns massor av ingenting och jag vill nog inte göra fler resor med Murakami och hans karaktärer.


Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s