En dag till skänks

Jag blir varm i kroppen redan när jag skriver titeln. Den här boken är inte särskilt lång, men vad är det egentligen som säger att en bra bok är en lång bok? Jag tycker till exempel att Silke av Alessandro Baricco ger mig mycket mer historia än många av de oändligt långa romaner jag läst.
Men nu handlar detta inte om Silke, den kanske vi kommer till en dag men inte idag.
Idag handlar det om Garance och hennes tre syskon Lola, Vincent och Simon. Tre av dem är på väg till ett bröllop när berättelsen börjar, med i bilen är också Simons fru, inte alls lika avgudad som Simon själv av syskonen. Snarare tvärtom.
Under bröllopet bestämmer sig de tre syskonen att sticka därifrån och hälsa på lillebror Vincent som jobbar på ett slott någonstans ute på landet.
En sista dag där de får bara vara med varandra och vara de barn de en gång var.

Jag började med att sätta igång alla de franska låtar jag tycker om mest, eftersom boken är på svenska måste jag få lite känsla för det och sedan dök jag in deras värld. En kort stund, två dagar för man måste ju låta böcker vara en stund. De är en njutning inte något man bara ska klara av. Så, nu har ni lärt er det.
Jag vet egentligen inte hur pass mycket historien berör mig därför att jag är inte där än, jag är inte i deras skor. Jag förstår inte vad de går igenom men jag längtar inte heller till att få känna som de gör. Men jag tycker om miljön och historien är underbar, jag behöver nog bara mogna in i boken. Även om den här boken kanske inte tilltalar mig på grund av att jag är för ung kan jag ändå samtidigt förstå det här med att längta tillbaka till något, i det här fallet sin ungdom, för det är ju vad det handlar om och att få vara med de människor som betyder mest. Det kan jag förstå.
Återigen får vi lära känna karaktärerna väl och jag faller direkt för Garance, hennes sätt att vara och tänka. Simon är precis en sådan man som man i filmer hade önskat att gifta sig med flickan. Lola är precis en sådan syster man önskat och Vincent den perfekte bästa vännen.
Jag tycker om det äventyr de har hamnat på och drömmer mig själv bort till platser som de får uppleva. Att de faktiskt rymmer ifrån ett bröllop, att de är lite galna och att de ändå har sitt barnasinne kvar fast de förstår att de mycket snart måste släppa taget. Låta de som är barn vara barn. Att de lever ut den sista dagen, att de faktiskt tar bilen och åker.
För kanske är det så att man inte har listat ut allt bara för att man blir äldre, kanske är man inte mycket visare eller så är det precis vad man är.
Jag vet inte, jag kan omöjligt veta men hindrar inte mig ifrån att tycka om En dag till skänks,  men på något vis ändå så är de bara galna 30-åringar fast på ett vackert sätt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s