Northanger Abbey

Innan jag börjar med mina tankar om den här boken vill jag bara varna er för att aldelles för många kärleksförklaringar till Henry Tilney kan förekomma.
Nu börjar vi!

Jag minns att jag gjorde en bokrecension på den här boken när jag gick i åttonde klass.  Jag minns inte hurvida det gick men jag kommer ihåg mina känslor över att få skriva recensionen. Om den här boken som jag hade tyckt så fruktansvärt mycket om.
Northanger Abbey var nämligen den första efter Stolthet och Fördom som jag föll för på riktigt, som jag sträckläste. Emma tog mig tid att tycka om men i Northanger Abbey var jag förälskad direkt.

Egentligen kan jag inte sätta fingret på vad det var som jag fick mig att fastna för den här boken. Jag var väl mest intresserad av att läsa för att det var Jane Austen och för att Catherine Morland var så lockande med sin vilda fantasi, att hon var så ung och oerfaren av livet utanför sitt hem och för att hon faktiskt inte var uppväxt i en familj med kanse inte de bästa förutsättningarna men ett enorma hjärtan. Jag tyckte om den vänliga men en aning förvirrade Mrs Allen och hennes sätt att bedöma människor efter vad de kunde om tyg. Jag gillade nog allt med Northanger Abbey, för att Catherine var i samma ålder som mig och då är det lättare att relatera.
Och så kom ju han. Henry Tilney! Jag kan säga att jag aldrig tyckt om någon av Jane Austens andra herrar så mycket som jag tycker om Henry Tilney. Jag vet inte vad som var tanken men på alla sätt så skiljer han sig ifrån de andra. Nåja, i alla fall på många sätt. Han verkar så lättsam tillskillnad ifrån de andra och så är även hans sätt att se på saker. Kanske är det också vad han har behövt för att klara av sin uppväxt i sin familj men allting med honom verkar mycket enkelt.
Även om det inte är förrän han i de sista sidorna, som alltid, talar om sin kärlek för Catherine vet vi ändå genom hela boken att han var fast från början.

Catherine är förälskad i skräckromaner vilket lyser igenom i Austens sätt att skriva, ofta nämner hon Catherine som ’’hjältinnan’’ istället för vid namn och den dunkla stämningen på Northanger Abbey är väl egentligen tecken nog på det hela.
Jag själv satt och höll andan, rädd för att något obehagligt i Franenstein eller Dracula anda skulle hända men så lurad jag blev. Det var ju inte så farligt.
Annars är Northanger Abbey ett gott exempel på vad som kan hända när man inte är varsam i en värld som är helt ny. Catherine luras både av den ena och den andra och sjävklart av de som hon tror är henne närmast.
Men till slut, så övervinner kärleken allt och bara en man som Henry Tilney skulle välja Catherine framför ett arv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s