Easter Parade

Jag såg en film en gång som hette Easter Parade, med Judy Garland och Fred Astaire. Förutom att jag gärna sätter på ’’A fella with an umbrella’’ när regnet öser ner (som idag) och låtsas att jag är med i en romantisk komedi ifrån 1950-60 talet sådär så går filmen och skryter med en fantastisk scen där Fred Astaire på något vis lyckas dansa i slow motion med en rad dansare bakom sig som fortsatt håller takten. För mig var det kärlek vid första ögonkastet. Men förutom namnet har Easter Parade-filmen inte så mycket gemensamt med sin namne.
För det är ju boken vi ska tala om, den skriven av Richard Yates. Ni vet han som skrev Revolutionary Road och för er som inte läser böcker så ja, det finns en film med Leo och Kate. Inte den där de står på en båt och litar på varandra utan en annan film där de har fått rynkor. Men vi ska inte prata om filmer, vi ska prata om böcker. Så nog om Leo, Fred, Judy och Kate.

Det är inte många minuter sedan jag lade ifrån mig boken och kanske har jag väl inte riktigt hunnit smälta den, men passar det egentligen inte bäst att skriva några rader när minnet och känslorna fortfarande är dagsfärska?
Få gånger innan har jag känt en sådan likhet med en karaktär så som Emily och aldrig förr har jag känt igen en karaktär så som jag gör Sarah. Aldrig förr har jag pekat på en påhittad person och ropat: ’’det här, det är hon!’’

Förmodligen är det därför jag fäller tårar i slutet och hoppas innerligt att Emily äntligen ska hitta i sitt liv, innan det är försent. Någonstans på vägen av denna berättelse så har jag förvandlat mig själv till Emily och jag måste veta hur mitt liv slutar.
Även om jag hjärtligt hoppas att våra liv går samma väg i slutet så finns det inget tvivel om att deras början är där som vi är nu.
Någonstans där bland Yates rader om två systrar har jag hittat en spegel som visar mig allt det jag vill se och allt det som jag inte vill se. Det jag önskar allra mest och det som jag inte ens skulle önska min värsta fiende.
Richard Yates planerade säkert aldrig detta men så blev det, samtidigt som om jag någonstans kan känna att den här berättelsen är Förnuft och Känsla- den avklädda versionen. Två olika systrar, men som hos Yates egentligen aldrig kommer att finna varandra på riktigt och vi får faktiskt aldrig två versioner utav något utan allt handlar om Emily. Kanske för att vi ska hata och älska som hon. Jag hade velat se mer mod, jag hade velat läsa Sarahs tankar. Jag vill låta Sarah förklara sig för att vi ska kunna förlåta henne och förstå. Kanske för att jag vill ha min egen ursäkt, vem vet.
Men vi förstår aldrig henne och när vi väl börjar så försvinner hon ur vårt liv, då är det försent.

Jag förstår varför folk har kommit att älska Yates för Easter Parade, även om jag önskar att uppskattningen för honom kanske kunde få vara lite större även när han levde.
Jag trivs med karaktärer som de Yates gett mig, de karaktärer med skavanker som gör dem levande och trovärdiga. Karaktärer som har fastnat och inte verkar förhindra förhindra att tiden passerar. Så med detta sagt längtar jag till att få öppna Revolutionary Road.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s