VI ÄR INTE SÅDANA SOM I SLUTET FÅR VARANDRA

författare: Katarina Sandberg
antal sidor: 243 (samtliga lästa på en och samma dag)
utgiven: 2013

”I den obäddade sängen finns spår av honom.
Likt avtrycken som bildar en fossil efter miljontals år.
Fragmenten. Fragment av en ryggrad. Fragment av hans ryggrad.”

Cassiopeja Svensson har flytt småstaden för att studera juridik i Stockholm. I Stockholm har hon hittat de mest osannolika vänner som tror att kärleken är allt. Vilket Cassiopeja Svensson vet att det inte är.
För att fylla ut sin fritid bestämmer sig Cassiopeja att hon ska börja spela piano och, som om någon hört hennes tankar, så en dag dyker där upp en lapp på anslagstavlan i trappuppgången. En pianofarbror som ger ut privatlektioner.
Det är bara det att denna pianofarbror är femtio år yngre än av Cassiopeja trodde och plötsligt står hon öga mot öga med den här kärleken henne vänner talar så gott om. 

Katarina Sandberg är tjugoett år gammal, läs. ung. Tjugoett år ung är hon.
Det är ord på ord och så fort jag vänder blad så PANG, då är de där. Orden. Jag läser i timmar hennes bok och förbannar mig över varför jag inte slutar för ibland känner jag att jag inte orkar mer. Jag orkar inte mer kärlek och absolut inte mer av den här kärleken, den som känns så trasig. Jag vill bara skrika: ”Varför gör du såhär mot mig, jag klarar inte mer av detta!” Men jag fortsätter för mitt i allt finns humor, Katarina Sandberg har humor. Men hon har så rätt för i oss alla finns det en Cassiopeja Svensson och Katarina Sandberg skriver bara om den tjejen som finns i oss alla, hon har liksom fattat det och det är kanske också därför det blir så hårt att ta emot. Sedan ska man kanske inte läsa om så mycket smärta på bara några timmar. 243 sidor på bara några timmar. Den här boken borde egentligen delas upp i dagar, bit för bit. För jag är inte helt nöjd för det passar inte i min Dans på rosor-fantasi men det är helt okej ändå. Tyvärr är språket inte nytt utan lätt att hitta här ute i världen för tillfället. Allt ska beskrivas som utdraget ovanför och det ska förklaras på sätt som ibland blir obegripligt som gör att det tar mer. Cassiopeja är rädd för klyschor och språket blir nästan på en klyscha, vilket känns ironiskt. Det är klart att det funkar i en sådan bok som denna men för tillfället känns det inte unikt. Trots detta vill jag ändå buga lätt för författarinnan och säga: Katarina Sandberg, även om jag är något äldre än dig vill jag ändå bli som dig när jag blir stor.

Annonser

2 thoughts on “VI ÄR INTE SÅDANA SOM I SLUTET FÅR VARANDRA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s