JAG VILL TACKA JONATHAN & JOE!

Författare: Den fantastiske Jonathan Tropper
Förlag: Min var Gilla böcker
Utgiven år: 2004
Antal sidor: 365

Joe Goffman är 34 år gammal och har gjort sig en förmögenhet på sin debutbok, ”Bush Falls”. Det är en utlämnande, självbiografisk roman om hans uppväxt, som inte bara blottar hans innersta hemligheter, utan också avslöjar allt han vet (och inte vet) om alla andra i den lilla staden där han växte upp. Detta har inte oroat Joe, inte ens efter att boken filmatiserats med Leonardo DiCaprio i huvudrollen, eftersom han inte varit i sin hemstad på 17 år och heller aldrig tänker återvända. Men en natt väcks han av ett telefonsamtal, som förändrar allt. Joes far har fått en stroke och ligger i koma och Joe måste komma hem. Hämtad från Bokus

Nu har Jonathan och Joe fått mig tillbaka på spåret!
Slutet ja det lämnar mig helt otillfredsställd men helt otroligt så är jag tillfreds med det.
Inte ett enda ord av den här boken känns krystad utan hela storyn flyter på helt okomplicerat. Alla i Bush Falls är sådär trasiga som man vill att de ska vara, alla har de sina skavanker.
Det enda som lämnar mig undrade är alla de där paketen Wayne beställer, tänk om de ändå kunde få fylla någon mer mening. Men det är klart det är inte Waynes historia. Eller? Egentligen är ju inte detta bara Joes historia det är alla i Bush Falls och det är det som är så underbart och bra med den här boken. Alla är så mänskliga och alla felar. Så fantastiskt!

Jag ska säga att jag var mycket skeptisk till Troppers böcker men nu är jag helt omvänd och sitter för tillfället här bakom skärmen och parerar författande av den här texten med att beställa hem hans böcker.
Gör det ni också!

 

 

FÖRR ELLER SENARE EXPLODERAR JAG / Eller en kärleksförklaring till John Green

författare: John Green
förlag: Månpocket (den jag läste)
utgiven år: 2012
antal sidor: 308

En bit på vägen: På senvintern mitt sjuttonde levnadsår kom min mamma fram till att jag var deprimerad…

Det är egentligen dumt att skriva något när jag fortfarande befinner mig i den här världen. Jag läste mer eller mindre ut den för en timme sedan. På tåget. Det krävdes riktigt mycket för att inte gråta floder där bland folk.
Den här boken är också en sådan bok alla pratat om och till slut gav jag efter. Läste den själv.
Jag vill bara säga att John Green är ett geni. Det här är en briljant bok och innehåller ett sådant fantastiskt språk att jag inte vet var jag ska ta vägen. Sida efter sida är fylld med genomtänka meningar  och jag har i stort sett märkt hela boken.
Detta är nog första (och sista) gången jag satt hundöron i en bok. Jag vill läsa boken om och om igen. I alla fall fram till kapitel tjugoett och sedan börja om. Kapitel tjugoett och framåt, de är också bra men ack så tunga.
Här spills inte massa tid på velande fram och tillbaka. Augustus är tydligt förälskad i Hazel och vice versa. Det finns ju ingen tid att förlora, det hela måste ju ske snart. Jag tycker om hur Hazel hoppar mellan att vara klok och vuxen för att sedan helt plötsligt hoppa till att bli tonåring, fast mest för att hon försöker vara det. Jag tycker om Augustus för att Augustus är Augustus.
Man vill bara stå där på tåget, efter att ha läst klart den och skrika: ”Fattar ni inte? Fattar ni inte att ni måste läsa den här. ”
Sen är det klart att det krävs ett starkt psyke för den är tung och jag är själv förvånad över att jag, som blickar bort vid åsyn av en ”Flickan med de röda skorna”-bok, faktiskt läser den här och älskar den!
Jag kan ångra nu i efterhand att jag inte läste den på engelska, jag vill ju njuta av John Green på hans språk. Men eftersom jag som sagt kan läsa den om och om igen så kan jag lika gärna klicka hem på originalspråket också.
Men just nu, i denna sekund känner jag att jag aldrig mer behöver läsa en annan bok i hela mitt liv.

Den här gången får ni klicka på bilden för att komma till Adlibris beskrivning av boken.

ANNA & THE FRENCH KISS

författare: Stephanie Perkins
utgiven: 2010
antal sidor: 372
förlag: speak

Anna blir, mot sin vilja, skickad på internatskola i Paris. Långt ifrån vännerna i Atalanta och framför allt långt ifrån Toph.
Till en början är Anna långt ifrån upprymd över hennes pappas beslut men allt eftersom börjar hon få nya vänner och vistelsen blir uthärdlig. Särskilt tack vare Etienne St Clair. Som dessutom verkar vara helt perfekt. Det enda problemet är att han har flickvän och Anna har ju faktiskt nästan en pojkvän. 

Jag brottas lite med mig själv om den här boken. En sekunden älskar jag boken och nästa sekund tänker jag: Jag står inte ut, jag kan inte läsa klart.
För Anna & the french kiss är en riktig tonårsbok. I stil med Magenta eller Angus, thongs and perfect snogging. Dessutom är den en riktig klyscha, damen i fråga flyttar till Paris och blir förälskad i den första pojke hon ser. Som dessutom är helt perfekt på alla plan. Hans pappa är fransman. Han talar flytande franska. Har en brittisk accent men har bott en del av sitt liv i USA. Han är vänlig. Ingen översittare precis och dessutom otroligt smart. Det är nästans som om vi fått tonåringarnas Mr Darcy på halsen.
Egentligen tror jag att det inte är Anna jag har några problem med. Anna är faktiskt lite cool och en karaktär, som jag uppfattar det, som är ganska säker i sig själv till skillnad från många andra tonårskaraktärer ute i vida världen.
Jag tror det som får mig att vilja stänga boken helt då och då är att det faktiskt är en tonårsbok och hjärtekross är ett faktum, dessutom tycker jag att språket sviker ibland. MEN, helt plötsligt vänder det och jag måste veta vad som händer med Etienne och Anna, vilket egentligen är uppenbart redan när du köper boken.
Berättelsen dalar ganska så rejält och skiftar snabbt, och plötsligt från högt till lågt. Jag känner inte riktigt att jag får grepp om många av de andra karaktärerna än Anna, för mig kunde alla hennes andra Paris vänner egentligen vara en och samma då de knappt fyller funktion var för sig, och lösningen på Etiennes problem är inget att hurra för. Snarare en snabb lösning, gjord för en tonårsbok vars fokus ligger hundra procent på ung kärlek. Vilket är bra, kärleks bitarna är helt okej och så centrerade vilket det bör vara när man är tonåring.
Men berör boken? Nej tyvärr inte, även om den är lättsam och fin i sina stunder tror jag att min Stephanie Perkins upplevelse stannar här.

AUSTENLAND

Författare: Shannon Hale
Utgivningsår: 2007
Förlag: Bloomsbury
Antal sidor: 208

“If you were a woman, all I’d have to say is ‘Colin Firth in a wet shirt’ and you’d say ‘Ah.”

Jane har en last i livet; Stolthet & Fördom. Fast kanske inte så mycket Stolthet & Fördom som Mr Darcy. Mr Darcy är den perfekte mannen och räddaren i nöden när alla hennes tidigare förhållande kraschat och efter flera besvikelser är det kanske inte så konstigt att Jane gett upp hoppet helt och ägnar all sin tid åt Darcy.
När en släkting till Jane plötsligt går bort står Jane som arvinge. Men inte till en större förmögenhet utan istället blir hon skickad till England och Austenland. Janes mål med resan blir att åka därifrån med sin egen Mr Darcy.  Men allt eftersom tiden går märker Jane att gränserna mellan verklighet och fantasi blir allt svårare att se. Allt är inte som det ska i Austenland.

OBS! SPOILERS!

Austen-fan som jag är så trodde jag verkligen att detta skulle vara en bok helt i min smak. Och det är det. Till viss del. Jag känner igen mig så mycket i Jane, utan tvekan. Hennes kan jag relatera till men resten går inte alls ihop.
Boken är för kort och de övriga karaktärerna är bara ytliga. Relationen med Martin är svår att förstå och händer på ungefär en sida. Sedan går Jane runt och suktar efter honom resten av boken. Jag förstår att Martin och Mr Nobley ska utgöra någon form av Darcy och Wickham men det håller inte. Vi lär inte känna karaktärerna. Det krävs nästan att du läst Stolthet & Fördom för att förstå karaktärerna och sedan bygga karaktärerna Martin och Mr Nobley på det du lärt dig om Darcy och Wickham i S&F. Hänger ni med? Allt är över så fort och slutet ger mig absolut ingen WOW-känsla för jag får inte lära känna och förälska mig i någon vilket är grunden i Jane Austens böcker att hinna lära känna karaktären.
Till slut, hur mycket jag än kan relatera till henne, så blir även Jane tröttsam och jag hinner knappt uppfatta vad som händer i hälften av boken.
Slutet lämnar kanske ett riktigt Austen-fan inte besviken men i ärlighetens namn hade jag hoppats på något helt annat.
Sen måste jag erkänna att jag såg trailern till kommande film och har byggt upp något utifrån den som inte stämmer alls.
Vill man ha en snabbläst chick lit är Austenland ett bra alternativ men är du Austen besatt tror jag faktiskt att du kommer bli besviken.

text text text.

Skärmavbild 2013-08-26 kl. 13.15.35

Harry Potter och de vises sten

Skärmavbild 2013-08-26 kl. 13.26.53

Stolthet & Fördom

Skärmavbild 2013-08-26 kl. 13.51.12

Vi är inte sådana som i slutet får varandra

Skärmavbild 2013-08-26 kl. 13.52.32

Warm Bodies

Delar med mig av lite härliga utdrag man minns.
Jobb står på schemat hela dagen så trevlig måndag på er!

WARM BODIES

författare: Isaac Marion
antal sidor: 288
utgivningsår: 2010

”Jag är död, men det är inte så farligt!”

Så börjar Warm Bodies, boken om R som är en zombie. Hela världen är fylld med zombies men ingen vet hur det har gått till.
Zombies har inga egna känslor men om de äter en bit av din hjärna upplever de scener ur ditt liv och dina känslor.
Det är så det går till när R träffar Julie, via Julies döda pojkvän. För var bit blir R mer och mer förälskad i Julie och till slut inser han att måste skydda henne från sådana som honom. Men tillsammans är det inte det enda de inser…

Jag blir alltid lika glatt förvånad när jag ser att filmen har en bok bakom sig och lika glad blir jag när böckerna börjar med en mening som utdraget ovan. Jag vill dra minnet tillbaka till Zusaks Boktjuven.
Tacka vet jag zombiekärlek! I ärlighetens namn är jag grymt trött på alla velande vampyr varelser och flickor som faller handlöst för dem. Vi behöver lite ny övernaturlig kärlek och hur optippat är inte zombies?
Slutet på den här boken ger mig inte så mycket som jag hade hoppats på och de sista sidorna går för snabbt för att man ska faktiskt få möjlighet att förstå vad som händer. Kanske är man bortskämd med slag om helmsklyftor och om dödsreliker men dessvärre känns det förhastat. Inte heller är jag överens med de högre makterna i boken, de så kallad Benrangel. Även vad gäller dem känns det som författaren slarvat sig igenom händelserna.
Dock tycker jag om R och jag tycker om Julie. Det som är spännande är ju att det är vår egen lilla zombies synvinkel. Men tro inte man är säker för ibland blir man lurad. Helt plötsligt är det inte Rs tankar utan personen vars hjärna R tuggar på. Vars tankar jag ibland kunde varit utan trots att jag också förstår att de är viktiga för berättelsen.
Vad jag gillar är hur mottaglig Julie är för R till slut, hur avslappnad hon är trots att det är hans sort som gjort att de tvingas sitta instänga i en arena.
Vad kommer till R är han ju bedårande på alla sätt och vis, redan från sida ett. För en gångs skull kan jag se förbi den här hjärnätar biten. Du är förlåten R och så har jag hört rykten om en uppföljare vilken kanske kan ge mig svaren på alla mina hundra frågor.

Sammanfattningen är: tycker man om böcker med slag om helmsklyftor är det kanske inte din typ av bok men tycker man om kärlekshistorier men med en liten udda tvist och ett fräck språk, kanske Hornby eller Nicholls i zombietappning så är det nog boken för dig.

Romträsket

Romträsket gavs inte ut förrän 1998, alltså för endast fjorton år sedan, men den skrevs redan 30 år tidigare av Hunter S. Thompson.
Här pratar vi om att ta god tid på sig.
Men Romträsket har faktiskt allt jag tycker om med en bok. Men tvinga mig inte att peka ut det för det kan jag bara inte, det går inte. Jag citerar ett av de bästa meningarna i historien ’’I don’t know much about art, but I know what I like.’’
Och så är det faktiskt för min del med Romträsket. Jag har ingen som helt aning vad det är som fångar mig. Om det är rommen, Paul Kemp, våldet, eran eller rent utav själva typen av författande som fångar mig.
Kanske är det den smutsiga omgivningen, att inte allting är perfekt som jag dras till. Om jag nu tänker efter verkar det vara en gemensam nämnare i alla mina favoriter. Jo, så måste det vara.
Det är såhär jag vill skriva.
Jag vill skriva böcker som de här. Glöm Stolthet & Fördom, glöm Harry Potter eller Romeo och Julia.  Jag vill skriva böcker som Romträsket. Gott folk, jag tror att jag har funnit min förklaring till er. Där har vi det!

Men från det ena till det andra.

Vad jag inte visste, skäms på mig, var att det var Herr Thompson som skrev Fear and Loathing in Las Vegas också. Ska jag vara helt ärlig var Hunter S. Thompson bara ett namn för mig innan jag fann Romträsket i bokhyllan. Namnet var för mig bekant men inte mer än så.
Någonstans, om det var i den här boken eller inte vet jag inte, lade jag märke till följande mening: ’’Skriv om sådant som är för dig bekant’’ och efter att ha läst boken, gjort mina efterforskningar om Thompson så insåg jag att om det är någon som den frasen stämmer bra in på så är det honom. På något vis känns Romträsket så självbiografisk och jag tror att Fear and.. bara kommer bekräfta det för mig när jag väl väljer att läsa den.  För mer av Thompson kommer jag definitivt att läsa, jag har ju hittat en till fantastisk författare som förtjänar många platser i min hylla.
Med det sagt tror jag att vi slutar för den här gången, jag har gett er vad jag vill säga. Ni förstår nog vad jag tycker och jag vill inte göra det här till ytterliggare en enformig berättelse. Ni behöver egentligen inga utläggningar om vad jag tyckte om karaktärerna, egentligen behöver ni inga recensioner alls, ni gör ju era egna uppfattningar. Det enda jag vill ge er genom det är ett forum för diskussioner och kanske ett tips till någon stackare där ute som vrider sig i sängen därför att han/hon inte vet vad som ska läsas härnäst.  Men resten är upp till er.
Trevlig helg!