JAG VILL TACKA JONATHAN & JOE!

Författare: Den fantastiske Jonathan Tropper
Förlag: Min var Gilla böcker
Utgiven år: 2004
Antal sidor: 365

Joe Goffman är 34 år gammal och har gjort sig en förmögenhet på sin debutbok, ”Bush Falls”. Det är en utlämnande, självbiografisk roman om hans uppväxt, som inte bara blottar hans innersta hemligheter, utan också avslöjar allt han vet (och inte vet) om alla andra i den lilla staden där han växte upp. Detta har inte oroat Joe, inte ens efter att boken filmatiserats med Leonardo DiCaprio i huvudrollen, eftersom han inte varit i sin hemstad på 17 år och heller aldrig tänker återvända. Men en natt väcks han av ett telefonsamtal, som förändrar allt. Joes far har fått en stroke och ligger i koma och Joe måste komma hem. Hämtad från Bokus

Nu har Jonathan och Joe fått mig tillbaka på spåret!
Slutet ja det lämnar mig helt otillfredsställd men helt otroligt så är jag tillfreds med det.
Inte ett enda ord av den här boken känns krystad utan hela storyn flyter på helt okomplicerat. Alla i Bush Falls är sådär trasiga som man vill att de ska vara, alla har de sina skavanker.
Det enda som lämnar mig undrade är alla de där paketen Wayne beställer, tänk om de ändå kunde få fylla någon mer mening. Men det är klart det är inte Waynes historia. Eller? Egentligen är ju inte detta bara Joes historia det är alla i Bush Falls och det är det som är så underbart och bra med den här boken. Alla är så mänskliga och alla felar. Så fantastiskt!

Jag ska säga att jag var mycket skeptisk till Troppers böcker men nu är jag helt omvänd och sitter för tillfället här bakom skärmen och parerar författande av den här texten med att beställa hem hans böcker.
Gör det ni också!

 

 

Annonser

FÖRR ELLER SENARE EXPLODERAR JAG / Eller en kärleksförklaring till John Green

författare: John Green
förlag: Månpocket (den jag läste)
utgiven år: 2012
antal sidor: 308

En bit på vägen: På senvintern mitt sjuttonde levnadsår kom min mamma fram till att jag var deprimerad…

Det är egentligen dumt att skriva något när jag fortfarande befinner mig i den här världen. Jag läste mer eller mindre ut den för en timme sedan. På tåget. Det krävdes riktigt mycket för att inte gråta floder där bland folk.
Den här boken är också en sådan bok alla pratat om och till slut gav jag efter. Läste den själv.
Jag vill bara säga att John Green är ett geni. Det här är en briljant bok och innehåller ett sådant fantastiskt språk att jag inte vet var jag ska ta vägen. Sida efter sida är fylld med genomtänka meningar  och jag har i stort sett märkt hela boken.
Detta är nog första (och sista) gången jag satt hundöron i en bok. Jag vill läsa boken om och om igen. I alla fall fram till kapitel tjugoett och sedan börja om. Kapitel tjugoett och framåt, de är också bra men ack så tunga.
Här spills inte massa tid på velande fram och tillbaka. Augustus är tydligt förälskad i Hazel och vice versa. Det finns ju ingen tid att förlora, det hela måste ju ske snart. Jag tycker om hur Hazel hoppar mellan att vara klok och vuxen för att sedan helt plötsligt hoppa till att bli tonåring, fast mest för att hon försöker vara det. Jag tycker om Augustus för att Augustus är Augustus.
Man vill bara stå där på tåget, efter att ha läst klart den och skrika: ”Fattar ni inte? Fattar ni inte att ni måste läsa den här. ”
Sen är det klart att det krävs ett starkt psyke för den är tung och jag är själv förvånad över att jag, som blickar bort vid åsyn av en ”Flickan med de röda skorna”-bok, faktiskt läser den här och älskar den!
Jag kan ångra nu i efterhand att jag inte läste den på engelska, jag vill ju njuta av John Green på hans språk. Men eftersom jag som sagt kan läsa den om och om igen så kan jag lika gärna klicka hem på originalspråket också.
Men just nu, i denna sekund känner jag att jag aldrig mer behöver läsa en annan bok i hela mitt liv.

Den här gången får ni klicka på bilden för att komma till Adlibris beskrivning av boken.

VI MÅSTE SLUTA SES PÅ DET HÄR SÄTTET

författare: Lisa Bjärbo & Johanna Lindbäck
förlag: Gilla Böcker
utgivningsår: 2013
antal sidor: 302

Skärmavbild 2013-10-09 kl. 20.20.34

Hanna är arton år och går sista året på gymnasiet. Hon drömmer om Paris.
Jens är tjugofyra, nyseparerad och har en dotter på fyra år.
Första kvällen Hanna och Jens träffas slår det gnistor nästan direkt men sen blir det inte mer. Förrän nästa gång när Jens helt plötsligt dyker upp på Hannas gymnasieskola som personlig assistent till en elev i hennes klass.
Det är uppenbart att det finns något mellan dem men Jens har ju precis separerat från sin dotters mamma och Hanna, Hanna ska ju åka till Paris direkt efter studenten.

Skärmavbild 2013-10-09 kl. 20.20.20

Jag hade så höga förväntningar på den här boken. Som jag har tjatat om den i snart en månad och som andra tjajat om den.
Till slut kunde jag inte vänta längre utan laddade hem den från Adlibris och sträckläste den under min weekend i Göteborg. Sträckläste 302 sidor när jag var på semester.
Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck, vilken duo!
Till en början måste jag säga att jag givetvis hade alldeles för höga förväntningar, som om den här boken skulle vara svaret på alla våra böner och det är den inte… MEN så himla bra!
Språket är så naturligt, det flyter på. Det är ett underbart talspråk i boken, som att vara en tredje person i Jens och Hannas liv. Precis som att allting händer här och nu, på riktigt. Det är lätt att läsa och inte en enda gång känner jag att det hakar upp sig.
Självklart kan jag också tycka att Hanna och Jens hoppar in i något utan att riktigt tänka efter. Precis som jag ser att andra bloggare skrivit så kan jag irritera mig lite på att Hanna inte tvekar lite mer angående det faktum att Jens har barn. Jens är inte heller försiktig och faktiskt ganska dum ibland men det gör ju också karaktärerna så mänskliga. De är så verkliga och här i verkligheten är vi ju inte perfekta, vi hoppar in i förhållande utan att tänka genom det. Det är nog därför jag tycker om Hanna och Jens. Det är nog också därför jag tycker om den här boken.  Punkt.

DET BORDE FINNAS REGLER

författare: Lina Arvidsson
utigven: 2012
förlag: Gilla Böcker
antal sidor: ca 187

Mia är fjorton år. Fjorton år och uttråkad. Det enda spännande i den lilla hålan där hon bor är att Mirjam, hennes bästa vän, är kär i Per. Per som är minst lika gammal som hennes pappa.
Ingenting är roligt och Mia kan knappt vänta till hon börjar gymnasiet. Så möter hon Vlad, som har band och egen lägenhet .
Då blir livet plötsligt lite mer spännande men hur ska man göra när man träffar någon? Och hur vuxen är man egentligen när man bara är fjorton? 

Skärmavbild 2013-10-02 kl. 17.44.21Lina Arvidsson använder ett roligt språk! Ett språk som känns helt rätt för tiden. Det finns inte en regel i närheten och det tycker inte jag att det borde heller!
Det som är tråkigt är jag inte känner att boken leder någonstans. Allting leder till ingenting och det känns precis som att cykeln börjar om igen i slutet. Jag irriterar mig också på att Mia faktiskt aldrig säger ifrån när det är uppenbart att Mirjam faktiskt inte behandlar henne schyst. Det finns lite för många karaktärer som känns oklara och ibland är det inte som att läsa en bok utan en blogg skriven av en tonåring. Vilket är bra, det gör det hela verklighetstroget, det är det!
Det roliga språket får liksom väga upp för storyn och det gör ingenting ibland men det är lätt att genomskåda den tunna storyn.
Trots detta vill jag ändå få mer av Lina Arvidsson någon annan gång för att tonen är unik och underhållande samt kanske lite för igenkännande ibland.