Ett rum med utsikt har för mig länge varit en mening man tänkt på, som dykt upp lite här och var men man har aldrig reflekterat över var den här frasen kommer ifrån. Den bara fanns där.
Tills en dag, när jag av en slump kom över titeln på biblioteket när jag egentligen sökte efter något annat. Helt plötsligt var det bara klart och jag tänkte ’’Den här boken måste jag ju bara läsa.’’ Att dessutom hamna mitt i Florens, Italien när det var som regnigast och grått ute var inte heller fy skam.
Unga Lucy Honeycurch åker till Florens tillsammans med sin äldre släkting Charlotte Bartlett. Besvikelsen sätter igång när Miss Bartlett öppnar fönstret i hotellrummet, vad är detta?! De bad ju om ett rum med utsikt. Nåja, eftersom alla andra rum är tagna finns det inte så mycket att göra åt saken men det hindrar inte Miss Bartlett ifrån att högt och tydligt utbrista sin frustration vid matbordet.
Lyckligtvis hör Herr Emerson allt och tur är det för gissa vad han innehar? Just det, ett rum med utsikt. Herr Emerson erbjuder därför vänligt att byta med damerna. Men Miss Bartlett är aldelles för artig för att tacka ja, till Lucys förtvivlan och frustration. Efter ett tag går Charlotte dock med på det och allt är frid och fröjd.
Vistelsen i Florens fortsätter bra fram till en dag när Lucy får bevittna en man bli ihjälslagen mitt på torget, tur då att George Emerson finns i närheten och kan ta hand om henne. Lucy är tacksam men George verkar ta det på fel sätt. Nästa gång de ses är Geroge nämligen så fräck och kysser Lucy. Att han vågar!
Lucy och Miss Bartlett far vidare på sin tur, lämnar Florens och rummet, det med utsikt.
Nästa gång vi får träffa Lucy igen är det hemma i England och så blir hon friad till av en Herr Cecil Vyse, en ganska grå typ men som Lucy finner tilldragande. Men som ni alla misstänker är inte George avlägsen i hennes tankar.
Det här är precis min typ av bok! Ni vet, kärlek och så alla dessa Miss, Mrs och Mr. Handlingar som vi idag aldrig skulle ske en tanke åt som oanständiga är det då och språket, ja språket. Däremot är Forster ingen Jane Austen precis, karaktärerna greppar inte tag lika bra däremot är intrigerna få så det jämnar ut sig.
Lucy är snobbig och inte precis en karaktär man skulle förälska sig i som Lizzie Bennett men man gör det ändå, för vi vet ju att hon inte vet bättre och till slut så följer hon ju ändå sitt hjärta.
George Emerson är inte heller någon Mr Darcy, han är vild, hämningslös och gör allt med en god humor. Det är kanske också därför som men fortare tar till sig George även om man faktiskt vet lika lite om honom som om Darcy. Miss Bartlett är en karaktär som är svår men som till slut vinner en genom att på något vis förvandlas till hjältinna på så kort tid.
Det är hemskt att jämför böcker på detta vis, skäms på mig! Men så är ju de ju lika fast olika. Allting känns mycket friare hos Forster och med all rätt, det har ju nästan gått 100 år mellan böckerna och det märks men ändå inte. Synen på många saker är detsamma men människan lever mer fritt. Det är roligt att se hur mycket som kan förändras men samtidigt stå helt still under sådan lång tid och än idag lever det vidare i vår värld.
Precis som Romeo och Julia, Stolthet & Fördom, Oliver Twist, Dracula etc är detta en klassiker som alla bör läsa och särskilt om man vill ha lite oförklarad romantik en vecka eller två.
Bookclubben 