AUSTENLAND

Författare: Shannon Hale
Utgivningsår: 2007
Förlag: Bloomsbury
Antal sidor: 208

“If you were a woman, all I’d have to say is ‘Colin Firth in a wet shirt’ and you’d say ‘Ah.”

Jane har en last i livet; Stolthet & Fördom. Fast kanske inte så mycket Stolthet & Fördom som Mr Darcy. Mr Darcy är den perfekte mannen och räddaren i nöden när alla hennes tidigare förhållande kraschat och efter flera besvikelser är det kanske inte så konstigt att Jane gett upp hoppet helt och ägnar all sin tid åt Darcy.
När en släkting till Jane plötsligt går bort står Jane som arvinge. Men inte till en större förmögenhet utan istället blir hon skickad till England och Austenland. Janes mål med resan blir att åka därifrån med sin egen Mr Darcy.  Men allt eftersom tiden går märker Jane att gränserna mellan verklighet och fantasi blir allt svårare att se. Allt är inte som det ska i Austenland.

OBS! SPOILERS!

Austen-fan som jag är så trodde jag verkligen att detta skulle vara en bok helt i min smak. Och det är det. Till viss del. Jag känner igen mig så mycket i Jane, utan tvekan. Hennes kan jag relatera till men resten går inte alls ihop.
Boken är för kort och de övriga karaktärerna är bara ytliga. Relationen med Martin är svår att förstå och händer på ungefär en sida. Sedan går Jane runt och suktar efter honom resten av boken. Jag förstår att Martin och Mr Nobley ska utgöra någon form av Darcy och Wickham men det håller inte. Vi lär inte känna karaktärerna. Det krävs nästan att du läst Stolthet & Fördom för att förstå karaktärerna och sedan bygga karaktärerna Martin och Mr Nobley på det du lärt dig om Darcy och Wickham i S&F. Hänger ni med? Allt är över så fort och slutet ger mig absolut ingen WOW-känsla för jag får inte lära känna och förälska mig i någon vilket är grunden i Jane Austens böcker att hinna lära känna karaktären.
Till slut, hur mycket jag än kan relatera till henne, så blir även Jane tröttsam och jag hinner knappt uppfatta vad som händer i hälften av boken.
Slutet lämnar kanske ett riktigt Austen-fan inte besviken men i ärlighetens namn hade jag hoppats på något helt annat.
Sen måste jag erkänna att jag såg trailern till kommande film och har byggt upp något utifrån den som inte stämmer alls.
Vill man ha en snabbläst chick lit är Austenland ett bra alternativ men är du Austen besatt tror jag faktiskt att du kommer bli besviken.

Annonser

Northanger Abbey

Innan jag börjar med mina tankar om den här boken vill jag bara varna er för att aldelles för många kärleksförklaringar till Henry Tilney kan förekomma.
Nu börjar vi!

Jag minns att jag gjorde en bokrecension på den här boken när jag gick i åttonde klass.  Jag minns inte hurvida det gick men jag kommer ihåg mina känslor över att få skriva recensionen. Om den här boken som jag hade tyckt så fruktansvärt mycket om.
Northanger Abbey var nämligen den första efter Stolthet och Fördom som jag föll för på riktigt, som jag sträckläste. Emma tog mig tid att tycka om men i Northanger Abbey var jag förälskad direkt.

Egentligen kan jag inte sätta fingret på vad det var som jag fick mig att fastna för den här boken. Jag var väl mest intresserad av att läsa för att det var Jane Austen och för att Catherine Morland var så lockande med sin vilda fantasi, att hon var så ung och oerfaren av livet utanför sitt hem och för att hon faktiskt inte var uppväxt i en familj med kanse inte de bästa förutsättningarna men ett enorma hjärtan. Jag tyckte om den vänliga men en aning förvirrade Mrs Allen och hennes sätt att bedöma människor efter vad de kunde om tyg. Jag gillade nog allt med Northanger Abbey, för att Catherine var i samma ålder som mig och då är det lättare att relatera.
Och så kom ju han. Henry Tilney! Jag kan säga att jag aldrig tyckt om någon av Jane Austens andra herrar så mycket som jag tycker om Henry Tilney. Jag vet inte vad som var tanken men på alla sätt så skiljer han sig ifrån de andra. Nåja, i alla fall på många sätt. Han verkar så lättsam tillskillnad ifrån de andra och så är även hans sätt att se på saker. Kanske är det också vad han har behövt för att klara av sin uppväxt i sin familj men allting med honom verkar mycket enkelt.
Även om det inte är förrän han i de sista sidorna, som alltid, talar om sin kärlek för Catherine vet vi ändå genom hela boken att han var fast från början.

Catherine är förälskad i skräckromaner vilket lyser igenom i Austens sätt att skriva, ofta nämner hon Catherine som ’’hjältinnan’’ istället för vid namn och den dunkla stämningen på Northanger Abbey är väl egentligen tecken nog på det hela.
Jag själv satt och höll andan, rädd för att något obehagligt i Franenstein eller Dracula anda skulle hända men så lurad jag blev. Det var ju inte så farligt.
Annars är Northanger Abbey ett gott exempel på vad som kan hända när man inte är varsam i en värld som är helt ny. Catherine luras både av den ena och den andra och sjävklart av de som hon tror är henne närmast.
Men till slut, så övervinner kärleken allt och bara en man som Henry Tilney skulle välja Catherine framför ett arv.